Kallt, kallare, och sen då?

Anders har namnsdag idag. Ska man tro bondepraktikan blir det garanterat slask till jul. Hur kul låter det?

Bekanta hjulspår

Jag reser en hel del till Växjö i mitt "9 till 5 jobb" och inte alltför sällan blir det övernattning där. Alltid samma hotell. Personalen är densamma varje gång. Korridorerna ser likadana ut. Restaurangen har inte bytt meny på evigheter. Det rullar på helt enkelt. Både tråkigt och skönt.

Och så blev det kallt

Höstfärger!

En småbarnspappa drömmer

Saknaden har alltid funnits. De senaste åren har den kommit krypande och blivit starkare och starkare. En gång i tiden bodde jag i alperna och åkte snowboard varje dag.

Jag vill åka bräda igen!

Som med allt här i livet handlar det om prioriteringar.

Nu är det tyvärr inte jag som chefar över listan med prioriteringar. (Men tänk om det vore...) Av de tre som utgör familjen har jag på något märkligt sätt hamnat sist i beslutsordningen. Allt jag kan göra är att drömma vidare om hur jag svischar ned för berget med snön sprutandes runt mina ben.

Svisch, svisch, svisch, aaaaaa!

Surpuppa

Lillkillen och jag gick till en fotbollsplan för att leka lite efter dagis. Som ni ser var han inte alls på humör. Antagligen var han färdig med lekandet efter en heldag på dagis.

Det är så roligt att hämta honom på dagis. Oftast är de alla ute och leker och inte sällan är han så inne i sin lek att jag kan smyga upp och studera honom på nära håll. När han väl upptäcker mig ska han berätta en massa saker. Jag har naturligtvis lite svårt att avgöra vad han vill säga eftersom han inte kan fler ord än "titta", "där" och "mamma". Bara glädjen i honom gör att det inte spelar någon roll vad han säger.

Inte alls för alla annars?

Det var studiedag på dagis idag så lillkillen och jag gick till Universeum.

Fiskarna och ormarna var så intressanta att titta på att vi inte hann längre, men det gör inget för vi hade så trevligt ändå. Jag antar att vi får anledning att återkomma mer än en gång för resterande sevärdheter - stället är gigantiskt!

Bilden då? Läs den lilla blå skylten. Har ni sett på maken!? Aningens näsvist, men kanske befogat. Förresten: Vem definierar vad som är för dyr bil för mig och är det samma som för min nästa?

Några bilder på fiskarna blev det inte eftersom en hyfsad bild var svår att få till med det tjocka glaset på akvariet och bristen på ljus. Dessutom är tydligen vissa fiskar piskade att ständigt simma annars dör de. Ibland tror jag att lillkillen har samma "problem".

Ödlan däremot, den rör sig inte annat än om det vankas mat. Betydligt behändigare att fotografera (om man nu inte råkar vara en gnagare på fel sida glaset).

Skor att växa i

Lillkillen fick i helgen nya höstkängor och de var så söta att jag var tvungen att ta en bild.

Saxar och 50-tals rock

Jag var hos frisören idag och, som vanligt, lät jag mig tjusas av hans beskrivning av frisyren han tyckte jag skulle ha. Jag köpte allt!

I bilen på väg hem sjönk det in och jag inser att jag har fått en rockabillyfrisyr(!). Ashäftigt eller helt fel - jag vet inte ännu. Jag vet bara att på vägen hem ser en massa bilder på min näthinna. Kommer hem och sätter instinktivt på Broken Promise Land med Weeping Willows, bläddrar genom skivkonvolutet och hittar en av bilderna som jag tidigare sett på min näthinna. Inte ett dugg lik bilden här - men tanken var att förmedla samma känsla som musiken ger mig.

Visst är musiken och texten synnerligen sentimental, men den får mig inte att vilja börja gråta - bara stanna upp och fundera på var jag är och hur jag egentligen kom hit och vart jag är på väg.

//Anders

På två hjul

Efter söndagens cykeltur fick jag mersmak och jag var bara tvungen att ge mig ut igen. Denna gången tog jag med mig kameran eftersom jag ville testa några bildidéer.

Idéerna sammanfattas enklast i att jag ville skapa bilder där kraften, fartkänslan och naturupplevelsen i cyklingen förmedlas. Utmaningen med att skapa bilden var just svårigheten att fotografera cykling när jag ger mig ut själv: Om jag ska stå bakom kameran - vem ska då vara framför?

Lösningen var inte så långt bort: Till första bilden använde jag en Superclamp som jag kan fästa på cykeln. På klämman fäster jag en kulled som jag sedan sätter kameran i. Den kan fästas på i stort sett vad som helst så länge käftarna når runt det. Riggen håller för en hel del, men jag har inte vågat testa den i ordentligt ojämn terräng.

För den andra delen av utmaningen använde jag min kameras möjlighet till timerinställd seriebildstagning vilket innebär att jag ställer in den på att ta x antal bilder i sekunden i y sekunder (ja, jag är ingenjör). Därefter sätter jag mig på cykeln och trampar iväg. Funktionen kan användas till allt möjligt; från att fotografera stjärnhimlen under en hel natt till att ta ett familjeporträtt där du själv är med. (Ni vet ju själva hur svårt det är att få alla att se ok ut på en gruppbild - det är alltid någon som blundar eller tittar bort, och för att slippa springa fram och tillbaka till kameran för att kolla och eventuellt sätta i gång självutlösaren för femtielfte gången så bränner du av ett gäng bilder på en gång.)

Den andra bilden var inte lika krävande i form av att hitta smarta lösningar på att fästa kameran, här hade jag ett vanligt stativ som jag ställde i skogen. Jag hade lika gärna kunnat lägga upp kameran på en sten och fått ett liknande resultat, men nu hade jag redan släpat med mig stativet.

På samma sätt som tidigare tog kameran ett antal bilder i sekunden. Skillnaden här var att jag var tvungen att sätta i gång kameran kasta mig upp på cykeln och cykla bort till dit jag skulle och sedan vända för att cykla mot kameran och hoppas att jag är på precis rätt ställe när bilderna tas.

Nackdelen med inställningen är att den tar bilder från det att jag sätter i gång den tills jag stänger av den, buffertminnet eller minneskortet är fullt. På en serie av 50-60 bilder är jag med på högst tre. Mina minneskort är inte så stora och jag fotar i RAW vilket innebär att de blir fulla efter inte så många serier. Alltså måste jag ha många, stora minneskort eller tålamodet att radera de 95% som bara är tomma skott i skogen. Jag gör lite av varje.

Hallå, hallå. Hör ni mig?

Jag avskydde länge att prata inför en folksamling, men som med mycket annat jag inte gillat har jag kastat mig handlöst in i det för att bli bättre.

Nu skriver jag för hela världen. Undrar om det är någon som lyssnar.

//Anders